Rhônemiddag i Grand Hotells vinkällare 7 december 2018

Efter varsin liten öl på Waza som bestod av en Porter i form av Waza Winter Wärmare till Stefan och en New England i skepnad av Waza Pils begav vi oss mot etablissemanget för kvällen nämligen Grand Hotell och deras vinkällare. Det finns ett litet Chambre Separé mitt i Grands stora vinkällare där var det beställt för 10 personer. Michel Jamais var värd för kvällen och Fredrik Lindfors och Anton Hansson var sommelierer.

Till entré fick vi ett glas Champagne Pierre Peters Reserve Oubliée NV där basvinet kommer från 2008 och övrigt vin från 15! årgångar tillbaka i tiden. Som vanligt när det gäller Pierre Peters så blir man inte besviken. Härlig lite autolytisk doft med citrus och brioche och när det gäller Pierre Peters så är ofta smaken det man får i doften, med bra mousse och syra. 

Pierre Péters grundades 1858 av Gaspar Péters som kom från Luxemburg och förvärvade två hektar mark i Champagne. Hans son Camille var en av de första odlarna som buteljerade under egen etikett redan 1919, i stället för att leverera sina druvor till något av de stora champagnehusen. 1946 bytte firman namn från Camille Péters till Pierre Péters.
Sedan 2008 är det Rodolphe Péters, som från den berömda Champagnebyn Les Mesnil-sur-Oger utvecklar och förvaltar arvet. För här handlar det om Chardonnay av högsta klass från Côtes des Blancs. Druvorna är 100% Grand Cru och kommer från familjens närmare 20 hektar odlingar i Les Mesnil-sur-Oger, Oger, Avize och Cramant.

Till Champagnen serverades en amuse bouche i form av Anklever med krasse på en rostad briocheskiva. Perfekt kombo till Champagnen!

Till förrätt serverades en alldeles utsökt elegant Piggvarsfilé, buerre blanc, äpple och avruga- & forellrom. Till denna enastående goda och vällagade rätt serverades två vita Rhône-viner, 2013 St Joseph Blanc från Pierre Gonon och 2010 Hermitage Blanc från Jean-Louis Chave, båda vinerna med övervägande av 'Rhônedruvan' Marsanne. Doften på Hermitagen var underbar men helhetsintrycket från dessa två var att vinet från St: Joseph hade en fräschhet med blommighet i både doft och smak där Hermitagen var lite fatigare, fylligare och 'matigare'. Både funkade bra till fisken, där Hermitagen var ett strå vassare med underbart samspel med grädden i rätten.
Familjeegendom Pierre Gonon på nio hektar drivs idag av bröderna Jean och Pierre Gonon. De tog över efter sina föräldrar och har sakta utvidgat odlingsytan. Bröderna arbetar synnerligen traditionellt och har tillgång till olika odlingslägen i byarna Mauves, Tournon och St-Jean-de-Muzols. Genomsnittsåldern på stockarna är drygt 30 år men de äldsta är över 100 år gamla. Man producerar autentiska och färgstarka viner. All jäsning och lagring sker på gamla fat och liggare av ek och buteljering sker utan filtrering.
Om man besöker byn Mauve kan det bli ordentligt svårt att lokalisera en av Rhônedalens absoluta topproducenter, enligt många till och med den främsta. Det är bara en mycket diskret port och namnet Gerard Chave på porttelefonen som indikerar att här huserar producenten Jean-Louis Chave. När man kommer in på innergården finns där ett gammalt och ståtligt kastanjeträd där hans farfar ofta satt under trädet och rökte pipa. När han såg de första kastanjerna falla ner från trädet så var det också dags att påbörja årets druvskörd. En rutin som man faktiskt följer än idag. Dagens unge Jean-Louis Chave är den 22:a generationen i familjen som odlar vin i norra Rhônedalen. Sedan 1481 finns det nämligen belägg för att Chave odlade druvor i byn Lemps som ligger mitt emot Hermitageberget på andra sidan floden i appellationen Saint Joseph. Familjen äger 14,5 hektar på Hermitageberget och är därigenom den fjärde största ägaren efter jättarna Jaboulet, Chapoutier och kooperativet Caves de Tain. Den så åtråvärda appellation Hermitage är inte större än 136 hektar och en tredjedel av bergets produktion är vita viner. 

Den första köttserveringen, av tre!, bestod av Kalvfilè, rosmarinsky, kronärtskocka och friterad syltlök där köttet var fantastiskt väl tillrett och ...friterad syltlök, vilken success!!! Till detta serverades två st Châteauneauf-du-Pape. 2008 Célestins från Henri Bonneau och den mycket svåråtkomliga och eftertraktade 2008 Chateau Rayas. Rayas hade en stor örtig fruktig nästan blommig doft med lakrits, mynta och viol. Smaken fruktig kraftigt elegant sirlig med en känsla av fet mineralitet, lakrits och örter. Ett kraftigt elegant vin med fin frukt och blommighet och mycket drickvänligt, kanske lite för mycket av det goda!? Bonneau hade en stor fruktig doft med den typiska örtigheten, lakrits och en känsla av mineralitet. Smaken var fatig, fruktig och elegant mineralisk med lakrits och örter. Ett helt underbart fruktigt vin med härligt stram mineralitet och örter. Stefans favorit denna kväll.

En levande legend i Chåteauneuf-du-Påpe! Henri Bonneau är en konstnär, och han trivs bäst ensam i källaren, där han ofta gör mirakel. Hans bästa viner får sällan mindre än 97 poäng av världens mest inflytelserika kritiker advokaten från Baltimore ... Familjen har bott i staden sedan 1667, 12 generationer! Då egendomarna i den nya världen ofta gör miljontals flaskor årligen, och toppslotten i bordeaux många hundratusentals, levererar Bonneau normalt sett 16.000 flaskor per år. Inte undra på att vinerna nästan är omöjlig att finna. Hans vinkällare är långt från de som man finner i moderna delar av vinvärlden; fukten rinner ner från väggar som har mögel här och där. Luftkonditionering är en öppen dörr, ekfaten är gamla och inte något rostfritt så långt ögat kan nå. I dörren till gården står en druvpress som har många år på nacken. Som Parker skriver: det är här det inte ska vara möjligt att göra bra vin, där allt skulle gå fel. Men Bonneau skapar magi!

Château Rayas är ett litet område av tio hektar vingårdar, från en unik terroir med mycket sandig jordmån i Châteauneuf-du-Pape. Emmanuel Reynaud har tagit över från sin farbror Jacques, att utveckla röda viner huvudsakligen från Grenache, Cinsault men också Syrah. Château Rayas är mycket eftertraktade och är extremt raffinerade och eleganta, med stor finess. 

Den andra köttserveringen bestod av Rådjurssadel, murklor, viltsky, enbär och granskott. Även denna rätt var en fullträff med härlig viltkänsla. Här serverades 1995 Côte Rôtie La Landonne från E. Guigal tillsammans med ett vin som vi inte fick veta vad det var först. Så det blev lite prat och funderingar vad det kunde vara. De flesta enades om att det inte var Europa vilket det inte heller var, det var nämligen 2002 Reva Syrah från Alban Vineyards i Edna Valley, Kalifornien. Alban-vinet hade en stor, fruktig, fatig och örttypisk doft med örter och lakrits. Smaken var kompakt fruktig, lite fatig med en balanserad syra och härliga örttoner. Ett kraftigt, kompakt, mustigt fruktigt drickvänligt vin i en för oss typiskt kalifornisk stil. Det var lite synd om La Landonne som kom i skuggan av diskussionerna omkring Alban-vinet. Vinet hade en medelstor fint fruktig doft med antydan av fat och lätt lakrits- och örtton. Efter ett tag i glaset blev doften djupare och kompaktare. Smaken var friskt elegant kraftigt, fruktig med lätt fatighet och ett underbart djup och strävhet. Ett underbart elegant sirligt och fruktigt vin med härliga ört och lakritstoner med en strävhet som bara gör vinet ännu mer intressant. Det här var det vin som fick flest röster denna kväll och var en av två viner som vi gillade bäst.

Det tog knappt hundra år för familjen Guigal att göra en av de märkligaste klassresorna i vinvärlden. Föräldralöse farfar Etienne började bokstavligt talat i källaren som 14-åring. Idag sitter sonsonen Philippe i toppen av ett imperium som gör några av världens bästa viner.

Pappa Marcel, som fortfarande finns med i verksamheten, är den som kan ta åt sig äran av att ha räddat Côte Rôties vingårdar från att offras till förmån för husbyggen. Då, på 1940-talet, var vinerna härifrån inte särskilt framstående. Idag är det en appellation med världsrykte. Till det bidrar de tre legendariska vingårdsvinerna han skapade och som går under namnet La-la-la-vinerna, dvs La Mouline, La Landonne och La Turque. Tre vingårdar med en blygsam yta på sammanlagt fyra hektar och högst rankade i hela världen.
Det är onekligen imponerande att göra prestigeviner som ständigt får högsta betyg, men Philippe Guigal är väl så stolt över att år efter år producera miljontals flaskor av "vanlig" Côtes-du-Rhône av så hög kvalitet att den alltid räknas bland de särklassigt mest prisvärda.
Guigal gör idag kvalitetsvin från Rhônedalens samtliga appellationer. 

Den tredje köttserveringen var en Hängmörad oxfilé med trattkantareller och oxsvanssky som var mycket gott, men var var kolhydraterna? Vinflighten på fyra viner bestod av 2005 Cornas från den välrenommerade Auguste Clape 2005 Hermitage från Jean-Louis Chave. 2001 Hermitage La Chapelle från Paul Jaboulet och Ermitage le Pavillon från M. Chapoutier. Fyra stycken bra viner där Chapoutiers Le Pavillon lämnade mest avtryck med sin kraftigt eleganta och fruktiga stil, så ock Cornas från Auguste Clape, men där det riktiga djupet saknades. Hermitage från Chave var alldeles för otillgängligt för att vara tillräckligt bra, men om sisådär 40 år kanske:). Det vin som lämnade minst avtryck var La Chapelle från Paul Chaboulet där frukten var klen och syran lite för hög. Chapoutiers Le Pavillon var Lottas favorit.

M.Chapoutiers historia sträcker sig från 1808 då familjen slog sig ner i Tain l’Hermitage. Under åren som följde förvärvade familjen några av regionens främsta vingårdar och M.Chapoutier etablerade sig som en av de största markägarna i Hermitage. M:et i namnet är en familjetradition, alla barn i släkten har ett namn som börjar på bokstaven M. Dagens ägare är Michel vars far heter Max. Fram till 1977 drevs företaget med stor framgång av Michel Chapoutiers farfar Marc, som sedan överlät driften till sin son Max. Farfar Marc uppmuntrade Michel att studera till oenolog för att på sikt ta anställning i familjeföretaget. Efter studierna reste Michel runt i vinvärlden. När han återvände 1987 var det tidigare så välmående företaget i dåligt skick. Kvaliteten sviktade och försäljningen dalade. Michel tog över ansvaret för skötseln av vingårdarna och vinifieringen, men hans far och bror behöll ansvaret för lagringen. Det var inte en hållbar situation. 1989 ställde Michel ett ultimatum till sin farfar; antingen säljer du företaget till mig eller så lämnar jag. Michel fick som han ville och fick full kontroll över produktionen. Med ett brinnande kvalitetsfokus skar han direkt ner skördeuttagen med närmare 1/3. Michels viner är fotografier av hans vingårdar och vikten ligger på mineralitet och längd. Michel insåg tidigt betydelsen av ekologisk odling för att framhäva ursprungstypicitet och han är idag en av vinvärldens starkaste förespråkare för biodynamisk odling. Idag är Michel erkänd som en av världens främsta vinmakare och hans viner räknas till de bästa i Rhône.

Under efterkrigstiden, för drygt 60-70 år sedan, betingade druvorna i norra Rhônedalens Cornas kilopriser som var i paritet med spannmålsgrödor och de flesta vinbönder sålde sin skörd direkt till de stora buteljerarna, så kallade négociantfirmor. Den första som gick mot strömmen och valde att börja tappa själv var Auguste Clape när han 1957 tog ett beslut som fick stor inverkan på appellationens framtid. Idag är det svårt att greppa, att för blott 60 år sedan fanns det inget värde i syrah från Cornas - den del som kanske bättre än någon annan i världen uttrycker druvan på det renaste av sätt. Inte minst då från den störste av dem alla, Auguste Clape. Varje år när vinerna släpps så gäller det att plocka fram tv-spelsförmågan och vara snabb på avtryckaren för Cornas försvinner på några sekunder i Systembolagets webbsläpp. 

Paul Jaboulet har anor ända tillbaka till Napoleontiden då man vet att Antoine Jaboulet odlade vin i Rhônedalen. De första skriftliga beläggen för att han producerade vin är från 1834, men troligen var han redan då en etablerad vinmakare i trakten. Paul Jaboulet blev snart en av de främsta producenterna i norra Rhône, något som befästes år 1919 när de blev de enda ägarna till kapellet högst upp på Hermitage-kullen. Sedan dess heter deras främsta vin helt enkelt ”La Chapelle”. Egendomen var i familjen Jaboulets ägo fram till 2006, då den såldes till den schweiziska familjen Frey, som under ledning av den unga och dynamiska oenologen Caroline Frey återuppväckt Paul Jaboulet till dess forna glans, något som avspeglas i ständigt ökande priser för deras klassiska viner, med La Chapelle i topp.

En liten osttallrik serverades med Svensk kittost, hasselnötter och äppelpuré som var god och till det serverades 2013 Condrieu Les Terraces de L'empire från Georges Vernay. Vi älskar i vanliga fall Condrieu med sin blommighet, fastän syran kan vara låg, och det gäller att vårda uttaget och ha exakt koll på när man ska skörda för att få den perfekta balansen i vinet. Det hänger alltså mycket på producenten för dessa viner. Tyvärr tyckte vi inte att så var fallet i detta vin som var lite klumpigt och alltför obalanserat, dessutom tyckte vi inte att vinet passade så bra till osten.

Som avslut på denna magnifika kväll serverades Armagnac och ett gäng tryfflar, vad dessa bestod av och vilken destillat det var, är och förblir i dunkel, men gott var det!

In alles en utomordentligt bra middag med magnifik mat och bästa vinerna.